Finns det något svenskare än en limpsmörgås med smör och några ostskivor på? Knappast!
Men hur länge har vi svenskar faktiskt kunnat njuta av denna sinnebild av det svenska? Tja, svaret är omkring 75 år och det torde överraska många. Den söta limpan i sig är ett resultat av första världskrigets kristid då sirap gav mycket energi och kunde tillföras degen. Men ostskivorna kom först kring 1950 efter att osthyveln hunnit bli vanlig i de svenska hemmen. Själva osthyveln uppfanns av den norske möbelsnickaren Thor Bjørklund som hade irriterat sig på hur svårt det var att skära tunna skivor ost om man använde en kniv. Hans idé var istället att utgå från en vanlig snickerihyvel – och resten är som man brukar säga historia. Uppenbarligen insåg Bjørklund redan från starten att idén skulle gå att kommersialisera för han sökte patent på uppfinningen direkt. I Norge beviljades detta patent den 27 februari 1925 och i efterföljd av det sökte och fick han också patent på uppfinningen i bl.a. Danmark, Finland och Tyskland. Dessa patent löpte ut omkring 1950.
Osthyveln kommersialiseras och kommer till Sverige
För att kommersialisera uppfinningen startade han sedan företaget Bjørklund & Sønner som med start 1927 och fram till konkursen 2009 tillverkade osthyvlar i Lillehammer. Giax köpte konkursboet och fortsätter osthyveltillverkningen i Ringebu i Norge. De första osthyvlarna i Sverige kan man alltså ana dök upp omkring 1930. Givet det norska ursprunget kan man på motsvarande sätt kanske ana att osthyveln först etablerade sig i västra Sverige, men som alltid med nymodigheter skedde med säkerhet också en spridning bland de högre klasserna. Den första träffen på ordet ”osthyvel” i digitaliserade svenska dagstidningar daterar sig till den 5 december 1926 och då figurerar osthyveln i en annons från NK i Stockholm. Antalet träffar är ett fåtal per år fram till 1953 och 1954 då antalet träffat mångdubblas om än alltjämt till modesta nivåer.
Osten och osthyveln slår igenom tidigt 1950-tal
Visst åt man ost i Sverige på både 1920- och 1930-talen, men mejerinäringen var fram till kohandeln 1932 alltjämt helt inställd på att smör var huvudprodukten och smöret skulle exporteras till England. Osten spelade en sekundär roll. Från mitten av 1930-talet ändrades detta till att mejeriernas fokus istället blev att få avsättning nationellt för sina produkter i takt med att det svenska jordbruket började skyddas mot internationell konkurrens och med en bibehållen smörtillverkning låg expansionsmöjligheten framförallt i ost. Under andra världskriget ransonerades ost från november 1940 och till juni 1946 med ett avbrott våren 1941. Därtill förbjöds mejerierna att tillverka ost med över 30 % fetthalt i torrsubstansen – en dramatisk inskränkning givet att 83 % av den svenska ostproduktionen år 1937 utgjorts av helfet ost med minst 45 % fetthalt. Under kriget föll smörexporten till i princip noll. Detta uppvägdes till viss del av att den inhemska efterfrågan fick expandera, delvis på margarinets bekostnad. Mejeriernas produktion minskades för att från 1942 åter öka. När ransoneringar och krisår sedan var över var det osten och särskilt den helfeta osten som växte kraftigt. Ett tecken i tiden blev lanseringen 1952 av Boxholms gräddost framställd av mjölkråvara som istället för att berövas en del mjölkfett fått en skvätt extra grädde sig tillsatt. Nu kunde man äntligen ta igen för mjölkfettsransoneringen under krigsåren och vilken succé det sedan blev.
3/4-hårda ostar designade för osthyveln
Det är alltså här när den helfeta och överfeta hårdosten verkligen växer till sig som osthyveln gör sin entré på bred front i Sverige. Osten var stadd i stark utveckling och den utvecklingen skedde nu av allt att döma i symbios mellan ostmästare och osthyvel. Visst går det att hyvla en Västerbottensost, men helt lätt är det inte att göra det på ett snyggt sätt. Så är också Västerbottensosten av gammalt datum, uppfunnen år 1872. Förvisso är också Herrgård och Svecia och Hushållsost ostar med anor från det sena 1700-talet respektive det sena 1800-talet och i den meningen alltså för-osthyvelsostar, men kanske var de mer anpassningsbara till det nya redskapet och dess krav. Gräddosten och dess kusin Stureosten utvecklades med säkerhet i symbios med osthyveln, liksom den senare tillkommande Grevén. Den svenska ostkulturen är först och främst en hårdostkultur. Men ska man vara nogräknad och se saken i ett större perspektiv så brukar man med hårdost avse ostar såsom Parmaggio Reggiano eller Manchego när man talar om hårdost. Dessa kan sedan kontrasteras med ostar såsom Cheddar, Gouda, Havarti eller Gruyère som brukar karaktäriseras som halvhårda. Merparten av de svenska hårdostarna i sina klassiska utföranden har en hårdhet som ligger någonstans mittemellan dessa och brukar bland svenska industrimejerister därför sägas vara ¾-hårda. Detta gäller måhända inte en riktigt ung Hushållsost eller några av de mest sladdriga nya ostsorterna och kanske inte heller en långlagrad Västerbottensost eller någon annan långlagring heller. Men däremellan finns de som är unika för oss – och som lämpar sig alldeles särskilt väl att hyvla en skiva av.
Snålhyveln/Snålskrapan
Hur man gjorde innan osthyveln? Tja, det berodde så klart på vilken slags ost det handlade om och säkert också på var och när den skulle förtäras. 1800-talets Aptitost i södra Sverige och dåtidens såväl som nutidens Kaffeost i norra Sverige bröts i bitar och åts som den var eller lades i het buljong eller kaffe för att sedan förtäras. Andra gånger användes kniven för att skära skivor eller kuber av osten. Min egen morfar använde inte osthyvel utan tog med självklarhet fram en kökskniv när ost skulle förtäras. Skivorna blev lite tjockare – och det var just det som var meningen. I ett upprop på Facebook häromåret bad jag vänner att fråga sina äldsta släktingar om de mindes tiden före osthyveln och visst gjorde många de. ”Snålhyvel” och ”snålskrapa” var flitigt återkommande benämningar på den illa sedda nymodigheten som drastiskt minskade möjligheterna att njuta av en tjock skiva ost. Men möjligheten att skära flera skivor och lägga på varandra fanns ju så klart alltid, som RiksOsts annons för Drabantost från 1970-talet visar.
